Men man måste kunna sin ”Doktor Glas”. Jag hade tänkt läsa Bengt Ohlssons prisbelönta bok ”Gregorius”. Men tiden fanns aldrig. Pjäsen hann före. Jag såg föreställningen med Matilda 20 år. Hon visste inget om innehållet och tyckte att den var tråkigt. Monolog. En enda skådespelare på scenen.
Dessutom halvgammal äldre man som talar om längtan efter kärlek. Kanske till och med lite pinsamt när man själv är så ung.
Men för mig som kan innehållet i boken ”Doktor Glas”, och dessutom nyligen sett föreställningen på Dramaten, blev det ett spännande möte med otäcka pastor Gregorius som jag hade lärt mig att avsky. Han är en ensam person. Pastor. Rädd för närhet och kärlek. Han älskar och längtar efter barn. Den 30 år yngre hustrun vill slippa sex. Hon ber doktor Glas om hjälp att ordinera sin man avhållsamhet. Trots det våldtar pastor Gregorius sin egen hustru. Då beslutar doktor Glas att hjälpa till genom att ordinera en liten giftampull till pastorn – en ampull som ska hjälpa mot hans påstådda hjärtbesvär. Pastorn dör ensam på en parkbänk. Det ser ut som hjärtinfarkt.
Jag känner sorg för pastor Gregorius. Han kunde ha mött en kvinna som älskade honom om han hade vågat bejaka sina egna känslor. Han träffade henne på ett vilohem. Pator Gregorius valde dock att stanna kvar hos sin motvilliga hustru istället för att bejaka livet. Hade han valt annorlunda hade han kunnat bli älskad, fått ett bättre liv och levt längre. Hur många liknande människor finns det runt omkring oss. Den yta vi ser, kan dölja en olycklig ensam och kanske skör person. Skådespelaren Johan Rabéus brukar oftast spela ut sina känslor rejält. Här är han fantastisk och lågmäld. Publiken jublade