Så känns det när jag ser Dödsdansen på Stockholms Stadsteater. August Strindbergs pjäs. Mer än hundra år gammal men ack så aktuell. Pia Johansson och Allan Svensson, ett äkta par som pinar varandra. Ingen på ön där de bor, orkar umgås med dem. Det är en bedrift att bli osams med alla grannar och vänner.
En kusin, Niklas Hjulström, kommer på besök. Plötsligt har de någon att umgås med. I bakgrunden har doktorn fest. Alla är bjudna utom de.
På ytan är allt perfekt. Havsutsikt, vackert hem. Men bakom fasaden lurar misären. Tomt kylskåp, inga pengar att betala räkningar för. Barnen bor i stan. Ensamma fortsätter de att förpesta tillvaron för varandra. Det slutar i ett riktigt crescendo. Det otroliga är att den här föreställningen är rolig. Jag känner igen mig, och uppenbarligen gör många i publiken det. Pia Johansson vet hur hon ska spela komedi, men kan också spela tunga karaktärsroller. Jag minns när hon ensam på scenen gestaltade en döende läkare med känsla och bravur. Allan Svensson är också fantastisk på att spela komik. Men jag har också sett honom agera som gangsterlik advokat. Bästa tänkbara skådespelare. Vacker dekor. Rolig, igenkännande och väl värd att se.