Publiken möter fyra nakna människor på Stockholms Stadsteaters lilla scen. De ser ut som folk gör mest. Lite fettvalkar, hängande magar och bröst. De visar upp sig i sin nakenhet. Vänder sig runt likt mannekänger. Poserar. När jag kom in i salongen kände jag mig störd av deras nakenhet. Men efter ett tag glömde jag den. Föreställningen var fängslande.
Regissören Jonna Nordenskiöld har gjort en intelligent, rolig pjäs om dagens stressade människor.
Jag såg föreställningen tillsammans med en klok psykolog/managementkonsult. Vi slog vad om att den här pjäsen skulle bli slutsåld direkt. Så hon bokade bums biljetter till sig och sin man eftersom hon så gärna ville dela upplevelsen med honom.
Lagom lång föreställning. 1 timme och 15 minuter utan paus. Man hinner äta en bit mat och diskutera upplevelsen efteråt. Pjäsen visar två par, fyra människor, fångade i sina känslor och förväntningar. ”Blev det inte mer än så här?” De går till parterapeuter, de försöker prata med varandra. Men timingen är aldrig bra. När den ena vill prata, når hon inte den andra, och tvärtom. Nakenheten känns självklar efter ett tag. Den har sin plats i föreställningen, visar människan naken, ensam och utsatt. Jag tycker också att det känns bra att möta de här normala kropparna. Annars ser vi bara retuscherade, perfekta, smala mannekängkroppar som får oss vanliga att känna oss fula och oattraktiva.
En bit in i föreställningen klär skådespelarna på sig. Då ser vi dem som de förälskade, levande människor de en gång var. Scenografin är rolig och fiffig på ett enkelt och genialt sätt. En lekfull föreställning som jag kan tänka mig att se igen bara för att njuta av alla underfundiga detaljer. Publiken jublade av igenkänning.